2009 - födelsedag

Årets födelsedag

Nu ska jag vara självisk och fokusera på min, min, min födelsedag! Egotripp till 14:e december. Here we go!

2009 var året då jag fyllde år i en fucking månad! Som liten hade jag trott att jag befunnit mig i himlen. Den 14 november fick jag min första present, en sjukt snygg Thåström-affish. Just nu är den inramad och hänger ovanför mitt skrivbord. Den hänger lite för lågt, lite för fel. Men perfektion är inget måste. Resten av november var ganska dött när det gäller födelsedagsfirande, för då var det planering som gällde!

Helgen mellan den fjärde och sjätte smällde det igen! Ytterligare en present dök upp och mycket god mat serverades. Helgen efter var det fest som gällde och där rasade det in grattis, presenter, kramar och glädje. Och yatzy-pappersbitar över köksgolvet, tack för det kära vänner! MEN. Vid det laget hade jag ännu inte ens fyllt år. När det äntligen blev den 14:e december så kom jag ihåg det på morgonen. När jag sedan tog mig an dagen var det helt borta. Jag hade inte en tanke på att jag fyllde år. Men det gjorde jag visst och jag blev firad med middag, för sista gången för det här året.

Nu ska över 200 ords egoprat snart nå sitt slut. Jag har bara någonting att poängtera Det är inte presenter som är grejen med att fylla år. Det är att känna att man betyder något. Det är att någon kommer ihåg en. Tack för det.

2009 - städer

Årets stad - kanske en skum kategori.

Men 2009 var året då jag aldrig tog mig utanför Sveriges gränser. Däremot var jag i Göteborg för första gången på fem år. Jag hann med två besök både där och i Alingsås. Stopp i Örebro hann det bli.. Fyra gånger tror jag. Stockholm besöktes två gånger. Falun besöktes fler gånger än någonsin! Det har sin förklaring i att min skola är belägen där. Det är ändå fascinerande på sitt sätt, då jag innan det här året inte hittade för fem öre i grannstaden, två mil härifrån.

Jag tycker om att komma ifrån staden vars gator jag har trampat på i 20 år nu. Det hjälper faktiskt att åka två mil nordöst. Ibland räcker det till. Ibland vill man längre bort. Nästa år hoppas jag att jag tar mig ännu längre bort. Som Thåström skulle sagt det, kanske drömde hon bara om att långa tåg skulle ta henne långt långt bort.

Årets resa.
Göteborg i Augusti är fint. Mycket fint. Att åka tåg ner med alldeles för många kilo packning, det är inte särskilt fint. Att gå på konserter i en helt annan stad som man inte alls hittar i, är ändå fint. Att sova på en luftmadrass i en halvtom lägenhet med kattlucka på toadörren och en alldeles för låg lampa i köket som samtliga boende smällde huvudet i.. det vet jag inte vad det är. Det har i alla fall gett mig minnen som jag tycker om att tänka tillbaka på. Jag behövde inget lyxhotell, utan bara något att äta, något att sova på, trevligt sällskap och musik. Det var precis vad jag hade.

Liseberg var vi också på. Det hade jag totalt glömt. Fram tills nu. Det var fantastiskt kul, till och med i Balder när jag blundade, höll fast mig så hårt det gick, skrek och önskade att det bara skulle ta slut någon gång. Nu när jag tänker tillbaka på de 5 dagarna jag tillbringade i Göteborg, saknar jag det ännu mer. Det var verkligen årets resa, men i kamp med Stockholm, Lasse Lindh/Jonathan Johansson och ett vandrarhem. Anna Ternheim och Alingsås var också med i kampen. Men lugn Göteborg, du är en ohotad vinnare.

2009 - film

Årets film
Jag måste faktiskt erkänna att Twilight var rätt bra. Väldigt bra. Dock är inte hanvadhannuheter SÅ himla snygg. Edward Cullen? Eller nej, det är väl karaktärens namn. Robert Pattinson! Så var det. Jag gillar i alla fall vampyrer. Det kommer väl från tiden då jag läste fantasy och skrivrollspelade. Hur som helst, jag har ännu inte sett New Moon, men jag får väl hoppas att den är lika bra som de säger!

Frågan är om Twilight är årets bästa film. Män som hatar kvinnor och Flickan som lekte med elden håller väldigt hög klass. (Luftslottet som sprängdes har jag inte sett, men jag hoppas och tror att den håller samma kvalité.) De är förvånande bra för att vara svenska. Spännande, bra filmer helt enkelt och ingen återupprepningsskit som Wallander. Ytterligare en svensk film måste också nämnas. En film som då och då sliter itu hjärtat. I taket lyser stjärnorna. Den är enkel på något vis, men den berör.

När jag såg Anticrist skulle jag inte sagt att det var en bra film. Men efteråt, precis efteråt, skulle jag sagt tvärtom. Det är en bra film. Kanske lite utdragen, lite seg. Men det är konstigt nog ändå värt det. Väldigt speciell, men bra. Ibland kan man inte riktigt förklara. Det bara är så.

Årets tv-serie
Först och främst vill jag säga att jag inte följer några tv-serier. Jag kan tänka mig att titta på House, Two and a half men, Simpson och Scrubs ifall det dyker upp på tv:n, om jag inte har något för mig. Men jag har aldrig riktigt tålamodet att följa dem. Därför finns det egentligen inte någon tv-serie som kan kallas 2009 års bästa. Jag tog bara med den här kategorin för att få nämna min lilla besatthet. The O.C. Det spelar ingen roll om den sänds på tv för tillfället eller inte. Det är ändå årets tv-serie. Antagligen 2010 års tv-serie också. Den som lever får se.

2009 - musik

Årets låt
Det är svårt, riktigt svårt. Sånt här kan jag sitta och fundera på i en evighet. Hittills har jag funderat en kvart och inser att jag inte kan komma fram till någon som känns 100 % rätt. Jag säger ändå Hela livet var ett disco, av och med Markus Krunegård. Vals för satan med Kent var också en kandidat, då det är en grymt bra låt. Men av någon okänd anledning har jag inte lyssnat så mycket på den. Det här året har varit ett år då jag ägnat mer tid åt Markus än Kent. Något med Winnerbäck borde även det varit ett alternativ till årets låt, men 2009 års skiva har inte fått så mycket uppmärksamhet som den förtjänar. Bjurö klubb med Laleh var otippat en av årets bästa låtar. Även nykomlingen Jonathan Johansson har gjort några fantastiska låtar. Marit Bergman besökte återigen mitt hjärta, då Casey, hold on har spelats en hel del på min mp3 i år. Det är säkert ännu fler låtar som borde nämnas. Ingen nämnd, ingen glömd brukar man ju säga. Några nämnda, många glömda stämmer nog bättre här.

Årets konsert/musikaliska upplevelse
Peace & Love, Göteborgs Kulturkalas, Lasse Lindh och Jonathan Johansson på radiohuset, Anna Ternheim i Alingsås, Simon Norrsveden på Peace & Loves café och Granny Goes street i Falun. Det är dessa evenemang som kämpar om årets konsert. Hela Peace & Love var helt fantastiskt och jag ser redan fram emot nästa år. Minnet sviker mig, men jag minns The Sounds, Thåström och Navid Modiri som lite extra bra konserter. Även om jag fick lite panik på sistnämndas konsert då publiktrycket bakifrån inte var kul! Anna Ternheim gjorde en väldigt bra spelning i Alingsås. Akustiskt och jättevackert. Let it rain med endast hennes röst och händer som klappar takten. Kan det bli bättre? Festivalspelningar och akustiska på en teater är väldigt olika. Det är nog ändå de jag minns som bäst.

Twenty years

Tjugo år. Jag har inte riktigt förstått det. Idag när jag jobbade fick jag frågan hur gammal jag var. Jag höll på att säga nitton år, men avbröt mig när jag insåg att jag faktiskt har åldrats den senaste tiden. Tjugo år. Det innebär att jag får gå på systemet. Det innebär att jag räknas som mer vuxen. I vardagen innebär det framförallt att jag får betala mer när jag åker buss, vilket är en klar nackdel.

Det är dock en fördel att bli äldre. Jag saknar en del människor, händelser och saker från de senaste åren, men jag saknar inte att vara tonåring. Att vara tonåring suger, helt enkelt. Det blir faktiskt bättre med åren. Man blir en annan människa, mer mogen och får ett annat synsätt på världen. Det som en gång skulle ha varit en total katastrof överlever man utan större problem.

Vintern/våren 08 var den värsta tiden i mitt liv. Juni 08 tog jag studenten. Juni 08 blev jag arbetslös. Juni 08 träffade jag en ny människa. September 08 fick jag jobb. September 08 hade jag en bästa vän. Det var nog under den sommaren och hösten som jag växte som mest. Jag växte ifrån gamla minnen som bara skapade oro. Jag såg på världen på ett annat sätt. Jag såg mig själv på ett annat sätt.

Idag skulle jag säga att jag upplever den bästa tiden av mitt liv hittills. Det är konstigt hur fort någonting kan förändras. Håll ut, det blir bättre.

Jag tycker om att vara tjugo.

När musik är det finaste som finns

Markus Krunegård kan skriva låtar som ingen annan kan. När de nya skivorna kom var jag först tveksam. Men efter ett antal lyssningar på låtarna har jag funnit några verkliga pärlor. Hans musik får hjärtat att må bra. Hur kan ord bli så magiska? Hur kan toner bli så vackra?

Jag är född stressig och kräver mer
kan inte bara sitta ner och se hur saker blir
Då förstör jag hellre allting
Förlåt är ett ord, men jag menar det
Jag vägrade att lyssna när du pratade om sen och senare
och just nu, hatar jag mig själv

Studera mera

Tänk att det kan ta så mycket längre tid än två timmar att kolla på just en två timmars lång föreläsning. Om man sitter vid datorn istället för i en föreläsningssal blir det ibland så. Jag tror jag glömde koncentrationen någonstans. Etnicitet är intressant, men ibland känns pausknappen så mycket mer lockande. Som nu. Jag bloggar hellre. Det säger ganska mycket.

Snart ska jag laga mat hade jag tänkt, så då får jag ytterligare en paus! Efter det tar jag bussen till Falun för ännu en föreläsning, dock i föreläsningssal. Hittills har jag inte sett några pausknappar där.

Ba ba ba babbel

En fin dag som denna lämpar det sig att avsluta kvällen med slagsmål med blogg.se, lite plugg och lite yoghurt. Egentligen är det inte en så vidare fin dag, då morgonen började med TRE minusgrader. Jag som trodde det var sensommar. Tills jag kom på att det var oktober. Så ja, vi får nog glömma bort allt som hade med sommaren att göra och istället lyssna lite på
Winnerbäck

Lars Winnerbäck är trevligt. Vädret är som sagt mindre trevligt. Fjällyoghurt är inte heller så värst trevligt, om jag ska vara ärlig. Enligt Milko: "Fjällyoghurt Hjortron är, enligt många, Sverige godaste och lyxigaste yoghurt." Det skulle inte förvåna mig om Milko hittat på det här helt själva. Smaken fungerar väl, men så himla gott är det knappast? Lyxigt? Nej, det skulle jag aldrig kunna påstå. Dessutom innehåller den små.. frön eller vad det är. Hårda, äckliga frön som förstör hela den fantastiska smakupplevelsen. Om den hade varit fantastisk alltså. Nu förstör de bara den halvdana smakupplevelsen. Den får då 1 poäng, av en skala på 5.

Jag undrar bara hur jag lyckades få ett allmänt inlägg att sluta som en recension av yogurt. Pang boom krash kanske är ett passande bloggnamn trots allt.

There are things I've been dying to tell you

Hela sommaren har plötsligt flugit förbi och jag undrar var all tid tog vägen. Kanske till alla nödvändiga och mindre nödvändiga saker som jag ägnat de senaste månaderna åt.
Bada, jobba, Peace & Love, tälta, musik, grilla, dikter, slå ihjäl myggor, se Lasse Lindh, sova, jobba ännu mer, Göteborg, kulturkalaset, Alingsås.

Just nu sitter jag här och lyssnar på fin musik och önskar att tidsmaskinen kunde uppfinnas här och nu. Det kommer inte hända, det vet jag. Men man kan väl få drömma. Och längta, för jag längtar till nästa sommar. Med förhoppning om att lika fina saker ska hända även då. Den som lever får se.

Just another summer

Nu är det tydligen vår, även om det ibland känns som att sommaren har erövrat Borlänge. Sommar skulle jag inte tack nej till. Ge mig juni, sommar och sol. Ge mig Peace & Love, lyckoskrik och fin musik. Ge mig långa sommarnätter och solnedgångar som aldrig riktigt tar slut.

Trots att ordet sommarlov är ett ord som har avlägsnats från min ordbok, känns ändå sommaren som något värt att fly till. Som att solen strålar ut glädje. Den gör kanske det. Eller så är det kanske lyckomolekyler i luften. Sommaren står liksom för frihet, på något sätt. Jag vet inte varför. Det kanske bara är jag som inte vuxit ifrån tankarna om sommarlov. Min hjärna är fortfarande inställd på att årets varmaste månader är något bra, trots att värmen får mig och skuggan att bli bästa vänner.

Sommaren 09 ska jag göra mycket. Sommaren 09 ska jag slänga stenar mot solen och hata den, samtidigt som jag ler. För sommaren 09 ska jag verkligen le.

I can't focus, I can't breath if she's not here with me.

Montt Mardié är helt enkelt så underbar man kan bli. Lite av ett musikaliskt geni, och helt klart underskattad. Om ni har spotify så råder jag er att lyssna på Phone call drama, så kan ni knarka den hemma framför er dator medan jag knarkar här i min lilla datorhörna. Jag syftar på musikknarka, ingenting annat.

Om ni inte har Spotify lyssnar ni förslagsvis på den här på Youtube. Men den som har missat Spotify har missat något stort. Den som har missat Montt Mardié har missat någonting underbart. Ge honom en chans till att ta sig in bland er favoritmusik.

365 Borlänge

365 Borlänge är min nya bästa vän i ett tråkigt vardagsliv, och den kan också bli din! Den startades idag, men kreativa inlägg kommer dyka upp med jämna mellanrum. Har du tråkigt, kan 365 Borlänge bli din räddare i nöden. Finns det absolut ingenting att göra kanske 365 Borlänge har stora planer för just den dagen som du kan vara delaktig i. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Kanske ska tilläggas att jag är en av de som ligger bakom bloggen. Så kom och hälsa på min nya bästis.

Vissa saker bara händer

Igår fick jag lön, alltså kändes det ganska lämpligt att göra slut på en del av den.

Att beställa saker på internet är ibland så enkelt, så enkelt. Ibland så jävlas det gång på gång. Det är ändå ett praktiskt sätt att med hjälp av några knapptryck köpa saker. Men plötsligt märker man hur pengarna flugit iväg. Man blir åtminstone glad man håller paketen i sin hand. Mindre glad när man ser fakturorna, men det är sånt man får ta.

Om ni är intresserade av att veta, så har jag köpt t-shirts The Killers, Placebo, Thåström, Maia Hirasawa och Lasse Lindh. Jag hade även planer på att köpa en med Navid Modiri & Gudarna, men den sidan var på dåligt humör så det gick inte. Jag är däremot på ett ganska bra humör nu, för jag ser fram emot nästa vecka då minst ett paket borde dyka upp i min brevlåda.

Hjärtlös

Ibland kommer det såna där stunder då musiken är så underbar att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Som ikväll. På Spotify kan man nu lyssna på Kusowskys skiva Hjärtlös, som är så fantastisk att lyckotårar letar sig fram i ögonvrån. Imorgon beställer jag skivan från cdon. Det finns helt enkelt inga alternativ. Jag måste ha den.

Jag är inte hjärtlös.
Jag har ett hjärta.
Som dunkar.
Och just nu ler det.


Hjärtlös
"Du, allt det där som du gjorde mot mig
ja det säger ju endast en sak
Att du är rädd och att du hatar dig själv
Men jag är stark nog att säga förlåt

Hjärtlös
du kan va, du kan va hjärtlös
men du är ju, du är ju hjälplös
Hjärtlös
du kan va, du kan va hjärtlös
men du är ju, du är ju hjälplös

Du sa, det är inte det, det är dig jag vill ha
Jag sa, kan du inte låta mig va?
Så jag, jag lever upp min tid med behag
men allt du rör vid det lämnar dig kvar

Hjärtlös
du kan va, du kan va hjärtlös
men du är ju, du är ju hjälplös
Hjärtlös
du kan va, du kan va hjärtlös
men du är ju, du är ju hjälplös"

Oskyldig tills motsatsen bevisats

Oskyldig tills motsatsen bevisats. Det är ett synsätt som borde finnas i alla demokratiska länder. Är det verkligen så i Sverige? Jag tror inte riktigt på det, för människor kan vara väldigt snabba att döma andra, utan någon som helst grund för sin dom.

Pressen kan ibland publicera namn och bild på någon misstänkt för ett grovt brott som mord. Detta kan ske innan den misstänkte har dömts. Minns ni Anders Eklund och Englamordet? Han sågs som skyldig redan innan han fått sin dom. Vad hade hänt om den här mannen varit oskyldig? Tänk om han bara varit på fel plats vid fel tillfälle, och på grund av det hängts ut i tidningar och på tv. Nu råkade det vara så att han verkligen var mördaren. Men nästa gång kan det vara en oskyldig som pressen sätter stämpeln skyldig på, för i mediavärlden spelar frasen oskyldig tills motsatsen bevisats inte alltid någon roll.

Om man har betalat med kreditkort kan information om vad man har köpt lämnas ut till polisen ifall de begär det. Till exempel Systembolaget sparar den informationen i tio år. Övervakningskamerorna ser dig. FRA hör dina samtal och läser dina mail, och IPRED-förslaget gick igenom igår. Med det menar jag inte att du alltid syns och hörs. Poängen är att du är övervakad. Vi lever i ett övervakningssamhälle, som jag skyr mer än pesten. Det handlar inte om man har rent mjöl i påsen eller inte. Det handlar om frihet. Och det handlar om att vara oskyldig tills motsatsen bevisats. Jag anser att det är en rättighet att betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. I ett övervakningssamhälle betraktas alla som eventuella misstänkta.

(Det kallas humor med en poäng.)

Man kanske inte är smartast i världen när man...

• halvsover på bussen och märker att man är vid rätt hållplats men inte har en tanke på att trycka på stoppknappen, utan istället snopet få gå av vid nästa.

• råkar slå sönder en lampkupa med en tallrik, för andra gången inom loppet av några månader.
  

• häller kokande vatten rakt på sin egen fot, för att man glömmer bort att titta när man häller.

Tidsfördriv att dö för?

Jag sitter här och tittar på WoW-Jocke och småskrattar lite samtidigt som jag kommer fram till att jag aldrig har förstått det fantastiska med WoW. Man borde inte uttala sig om saker, förrän man själv testat på det. Men ändå uttalar sig ständigt människor om saker och ting som de egentligen har noll koll på. Så varför ska inte jag få göra det? Jag påstår inte att WoW är dåligt, för 11 miljoner spelare borde inte ha fel. Men SÅ fantastiskt kan det väl ändå inte vara?

Angående att uttala sig om saker utan att ha någon grund för sina åsikter. Jag borde skaffa Facebook, för att sedan med rätt kunna beskriva hur tråkigt, jobbigt eller.. helt underbart det är. Jag hoppas att det inte är bra, för jag har ingen lust att börja bli beroende. Samma sak gäller WoW. Beroenden kan vara trevligt, men det är minst sagt tidskrävande. Fast vem vill inte ha ett tidsfördriv att dö för?

I-landsproblem?

Det kryllar av i-landsproblem. De finns överallt, vart man än vänder sig! Jag kom att tänka på ett av dem. Det handlar om pizza.

Brukar ni köpa pizza ibland? Det antar jag att ni brukar. På min pizzeria (Ja, jag anser att man kan kalla den så. Vi har en fin relation som har varit i några år nu, och jag tänker inte svika än på ett tag) finns det närmare hundra sorters pizzor. Plus en del kebabrätter och sallader. Sammanlagt blir det över hundra. Hur sjutton ska man kunna bestämma sig? Det är ett helt äventyr att komma fram till saken, speciellt om man lider av beslutsångest som jag.

Jag undrar bara en sak. Är det verkligen nödvändigt med så många sorter? Varför inte ha en grundpizza och sedan lägga på precis vad man vill? Det skulle i alla fall pizzeriorna spara tryckkostnader på, eftersom menyerna skulle kunna kortas ner en hel del. En nackdel är förstås att vi inte får några alternativ att välja mellan, så vi kanske aldrig lyckas komma fram till något på egen hand. Det skulle ju kunna göra pizzaätandet lite besvärligt.

Håhåjaja, tänk att en liten pizza, eller stor, kan skapa såna problem.

Komikerdröm? Bara glöm

Ett resultat av rimmandet från sommaren 08.

Du var pank och levde på gränsen till svält
men du ville mest av allt heta Henrik Hjelt
Och du önskade att du hade skrivit En komikers uppväxt
att alla skulle älska eller hata just din text

En dag gick du vilse i Flen
men hamnade till slut på en scen
Du drog ett skämt för att göra alla glada
men de hade trott du skulle trolla fram Prada
Så snobbarna stack
utan ett tack
Ungarna skrattade åt dina kläder
likaså deras alkisfäder

Du var missförstådd på denna jord
så du påbörjade flera mord
Handling är lättare att förstå
även för de små
Men nåt gick snett
Din metod var kanske inte helt rätt

Polisen kom beväpnad med pistol och batong
Till ditt försvar började du sjunga på en usel sång
”Det är inte lätt att vara kul
när man är såhär ful”
Medkänsla kände polisen inte till
De pekade och sa ”Let’s kill”

När du insåg att du hamnat i trubbel
sprang du in på Ica och tog en daim, en dubbel
Vid kassan var du fast
Då påbörjade du ditt kast
Daimen träffade farbror blå
Det funkade lika bra som en dimridå

Du hade enkelt kunna försvinna
till och med vinna
Om du inte hade snubblat på dina skor
och blivit fångad av en bror
så hade du kunnat vara fri
Nu kommer du aldrig få amnesti

Dagen jag fick nog var en måndag

Om man råkar ut för en förkylning, för andra gången inom loppet av en månad, hoppas jag att man har rätt att vara på dåligt humör. Jag hoppas att det är acceptabelt att vilja döda världen då, trots att det är en omöjlighet. Det är därför jag tänker gå och lägga mig nu, klockan åtta, med förhoppning om att somna så fort som möjligt. Klockan sju imorgon ska jag släpa mig upp, för att en timme senare åka till jobbet. Veckan kommer bli lång, jag bara vet det.

Vad är vitsen egentligen när vi bara faller?

Jag vet att det kanske finns någon slags mening med allt, åtminstone en del, i stunder då tröttheten inte dödar en. Men det är inte nu, så godnatt.

Genomskinligt grå

Hade ni låtsaskompisar när ni var små? Jag hade hur många som helst. Mina närmsta låtsaskompisar hette Kylskåpet och Skafferiet. Ifrågasätt inte namnen tack, jag vet inte var jag fick dem ifrån. Jag var mycket medveten om att de inte existerade i verkligheten, utan bara i min fantasti. Men det var ett fantastiskt tidsfördriv, speciellt under långa bilresor. Min bror krävde dock på gång att de skulle visa sig, för annars var deras frånvaro ett bevis på att de inte fanns. Men jag hävdade bestämt att de bara var på semester. Vilket de alltid var. Såklart.

Tänk vilken udda barnbok det hade kunnat bli av mina fantasier. Kylskåpet och Skafferiet på äventyr - på Kanarieöarna. Jag kanske borde satsa på att bli barnboksförfattare.. eller inte.

All those memories will be lost in time, like tears in the rain.

Lördagen i Stockholm var en fin dag. Tyvärr tog den slut, precis som alla andra dagar. Som minnen ligger det en kinderäggsleksak och Markus Krunegårds skiva i min väska. Och i min säng ligger världens bästa gosedjur, Ior, som jag fick av världens bästa Marie. Att han är köpt på pressbyrån har ingen betydelse, för han är finast ändå.

I mitt huvud cirkulerar andra minnesbilder, som när vi råkade skrämma en medpassagerare på tågresan hem, eller när vi gick fram och tillbaka längs Drottninggatan ett antal gånger. Eller när vi hade hur många restauranger som helst att välja mellan, maträtter från hela världen, och det slutade med pizza och hamburgare. Så går det om man har beslutsångest och redan från början inser att det inte är någon idé att försöka komma fram till något.

Ja, det finns en del saker som jag kommer minnas. Allt behöver ni inte veta. Men som rubriken säger, som Jocke Berg sjunger i Rollercoaster (som för övrigt går på repeat här): All those memories will be lost in time, like tears in the rain. Men jag hoppas att han har fel. Jag hoppas att vissa minnen inte försvinner.

Irritationsobjekt

Dagens irritationsobjekt: Eksem.

Jag har inte haft problem med eksem sen mellanstadiet, men helt plötsligt uppkommer en liten torr fläck på underarmen. Jag fattade först inte vad det var, för jag hade förträngt allt som har med eksem att göra. Nu är det tillbaka. Men det är inte kärleksfulla kramar och ett "välkommen tillbaka" det får motta. Det är inte heller ett hat av högsta nivå. Inte än, för det är så pass lindrigt. Peppar peppar ta i trä!

Jag tänkte klaga mera, men jag tror inte att någon i världen är intresserad av mina hudproblem. Så för min del räcker det nu. Men om ni har något att klaga över, varsågoda. Annars tänkte jag låta optimisten i mig avsluta det här inlägget. Imorgon åker jag och Marie till Stockholm, så jag kan till och med kosta på mig ett leende ikväll. Det finns anledningar till att le, trots att huden inte vill som jag vill. För det kanske är som de sju dvärgarna säger. Vad gör det om hundra år?

Oblivion

Ibland dras jag till datorn som en magnet. Speciellt när man borde göra tråkiga saker som att städa. För visst lockar datorn mycket mer än att dammsuga?

Jag kollar på oblivion-klipp på youtube och ser antagligen ut som ett barn i en godisaffär. För Oblivion är världens bästa rpgspel, bästa spelet överhuvudtaget, enligt min åsikt. Om man kan vara kär i datorspel, så är jag definitivt det. Jag och Oblivion, vi har tillbringat många timmar tillsammans. Hundratals. Men jag har spelat i stort sett ingenting de senaste månader och just nu saknar jag det så otroligt mycket. Ja, det var mitt beroende. Och ja, jag älskade att vara beroende. Jag har en känsla av att vi kommer återuppta vår relation. Jag och Oblivion, alltså.

Tyvärr har dygnet för få timmar. Man måste spela minst 2 timmar om dagen. Minst. Gärna 3 eller mer. Ännu mer på helgerna. Annars är det meningslöst. Jag tycker att jag redan nu har tidsbrist ibland, så jag förstår inte riktigt hur spelandet ska få plats i min värld igen.

Jag är tveksam till om någon är intresserad av det här. Möjligtvis Ninni, för hon är en übernörd som drömmer i spelformat, precis som jag en gång var. Men ni kan vara lugna, det här kommer nog inte vara ett återkommande tema.

Men jag skulle behöva lite tips på vad jag ska blogga om, för att detta inte ska upprepa sig. Se det som ett hot eller en önskan. Bestäm själv.

Bloggtips, typ

Jag undrar om jag är lite bloggberoende. Om så är fallet, så är det bara lite. Jag kan sluta om jag vill! Tror jag. Men jag vill inte, så det spelar ingen roll. Så nej, jag tänker inte gå med på något vad som innebär att jag ska klara mig utan bloggar en månad. Jag vet att det bara skulle innebära en förlust för min del, men det säger jag inte gärna högt. Så glöm att jag tänker dumpa dem!

Jag läser en del bloggar, mer eller mindre aktivt. Men det är svårt att hinna med alla 38 som ingår i min blogglista, som dock borde rensas. En av de jag läser aktivt är Tänk om, som måste vara en av de roligaste bloggar som finns. Störd humor, men det passar mig.

Om ni inte läser det här inlägget så kommer en dvärgbodybuilder smyga ut ur era garderober om nätterna för att tugga på era öron och sjunga Oops I Did It Again medan han dansar polka och äter polkagrisar, så läs för fan

24

Ni vet 24? Den där tv-serien? En gång i tiden älskade jag den och såg varenda avsnitt. Men intresset dog så småningom, som det alltid brukar göra. Det som en gång var så fantastiskt tappade sin stjärnglans.

Men efter att Copywrite this (som för övrigt är en riktigt bra blogg) nämnde Jack Bauer i närmare tio inlägg kollapsade min hjärna litegrann. Mina tankar snurrade bara kring 24. Det fick vara nog. Det fanns inget annat alternativ än att helt enkelt börja titta på sjunde säsongen.

Och kärleken började åter blomstra.. Vänta vad säger jag? Glöm det där. 24 är väldigt bra. Punkt.

Anorak and other complicated words beginning with an a

Ord. Det är vad följande ord ska handla om. Dock inte anorak och andra komplicerade ord som börjar med ett a. Jag tyckte bara att det var en passande titel.

Jag älskar verkligen ordet relativt. Det säger någonting, men samtidigt inte ett dugg. Om jag säger att jag är relativt hungrig, så säger inte det dig ett skit. Lite samma sak är det egentligen med ganska. Vadå ganska? Det som är ganska hungrig för någon är inte det för någon annan. Det är meningen att orden ska förklara något, men orden har inte samma betydelse för alla.

Vi säger såhär. Om jag ofta skulle ha väldigt tråkigt, och en annan skulle ha det sällan, skulle våra definitioner av ganska tråkigt inte vara likadana. Om det ens gick att definiera, för det med definitioner är svårt. Språk är helt enkelt avancerat, men ändå så lätt. Här blev det kanske ologiskt, men det är så jag ser på saken.

För övrigt anser jag att ordet ganska bör förstöras. Det är ett fruktansvärt fult ord.

Erat ordval måste va så radikalt som det går, så att ni själva knappt förstår

Att jag är lite av en grammatiknörd visste jag redan. Att jag läskigt ofta tänker i rim är jag medveten om. Men att jag älskar synonymer kom jag fram till först nu. För mindre än en minut sen.

Jag skriver relativt mycket. Blogginlägg (no shit sherlock), dikter, noveller och andra texter. Jag tycker om att sitta och fundera ut synonymer. Nördvarning? Jag vet inte. Kanske. Men synonymfunktionen i Word och synonymer.se är mina vänner. Jag vill hela tiden lära mig nya ord, och dessa nämnda hjälpmedel är perfekt för det. De räddar min språkutveckling, för att släpa med sig en tjock ordbok är ingen höjdare. Att bara bläddra i den är jobbigt. (Detta, mina damer och herrar, är ett riktigt i-lands problem.) Men ja, klart man måste lära sig nya ord på något sätt. Ordbok i pappersform är för mig ett förlegat sätt. Om det inte råkar vara så att datorn är avstängd, för då är ordboken bättre. Åtminstone tidsmässigt.

I vilket fall som helst skulle språket vara väldigt dött om inte synonymer existerade.

You don't want to change the world like you say

Nu sitter jag här igen och spelar tetris. Konstigt nog nostalgilyssnar jag på The Offspring. Bättre det än Di Leva. Men det är lite irriterande att det ibland dyker upp saker från Half-Life 2 i mitt huvud, eftersom jag nördade det spelet samtidigt som jag var inne i en Offspring-period. Det måste ha varit några år sen. Kanske fem. Underligt att det sittar kvar.

Hur som helst är det tomt här. Marie sov här inatt, men åkte för ungefär en timme sen. Tyvärr mitt i vårt filmtittande. Den lilla sjöjungfrun! Det är också nostalgi på hög nivå. Jag tycker om sånt. Förändringar behövs, men det betyder inte att dåtiden ska glömmas bort som att den aldrig har existerat. Jag tycker om att minnas. Det är som att flyga tillbaka till en annan tid, trots att omgivningen är precis likadan.

Du kan väl stirra upp mot stjärnorna så att vi har nåt gemensamt

Äntligen fredag, kanske är lämpligt att säga en fredagsmorgon som den här. Fredagar är nästan-helg-dagen. Det är alltid uppskattat, trots att man kanske inte jämt gör någonting vettigt. Fast vad är egentligen vettigt? Det är svårt att definiera. Alla mina dagar kanske är meningsfulla! Eller.. nä.

Men ikväll ska jag på bio med Marie! I taket lyser stjärnorna. Aldrig läst boken, och kommer antagligen aldrig göra det heller. Men filmen verkar trevlig. Att gå på bio är ingen sysselsättning som kommer rädda världen, så på ett sätt är den inte särskilt meningsfull. Med tanke på miljöpåverkan så förstör jag snarare världen litegrann. Men så ska man inte tänka och jag har nog tappat tråden. Hur som helst. Det ska bli kul.

Vad dagen ska ägnas åt innan dess har jag ingen aning om. Men just nu skriver jag på blogginlägg som ska publiceras kommande dagar, eftersom jag har fått lite klagomål. Jag skriver tydligen inte tillräckligt mycket här, så detta är ett försök att ändra på saken. Vi får se hur det går.

Vem ska jag tro på?

Spotify är verkligen fantastiskt, men jag börjar undra om det verkligen bara har fördelar. För när jag lyssnar på Thomas Di Leva så måste något vara fel. Vad är det som händer egentligen? Lyssna på Di Leva? Jag? Va? Nej, det kan väl inte stämma. Eller?

Håkan Hellström, Laakso, Hello Saferide, Thåström och Dia Psalma har kontrollerat mina högtalare de senaste dygnen. Det var inget oväntat, förutom det sistnämnda, kanske. Men Di Leva däremot, är så chockerande att jag själv inte riktigt kan tro på det. Jag har inget emot honom, men jag vet inte heller om jag tycker om det. Det jag inte förstår.. är varför hans musik fortsätter vara bakgrundsmusik till mitt tetrisspelande. Som sagt, något måste vara fel.

Run away with me

Run away with me med Jens Lekman dök plötsligt upp i min spellista och påminde mig ännu en gång om att jag behöver komma härifrån. Inte fly från staden för en lång, lång tid, bara komma bort för en stund. Göra någonting där alla dessa så bekanta platser och människor inte finns. Fly bort från tankarna för några timmar. Det kanske kallas verklighetsflykt. Jag vet inte om det är det jag vill. Jag tror inte det. Jag vill bara känna att jag lever.

Jag åker till Stockholm med Marie om två veckor. Det ligger relativt nära, men det är inte här. Det är något nytt, som jag sett så många gånger förut, men ändå. Men, som Conor Oberst sjunger: Everything it must belong somewhere. I know that now, that's why I'm staying here. Det finns några viktiga skäl till att jag är kvar här. De skälen kanske försvinner en dag. Men just nu finns det ingen annan plats i världen jag hellre skulle vilja bo på. Jag vill bara åka någonstans för att kunna andas litegrann i lugn och ro. Det är allt jag vill.

But you're so young young young

Jag gjorde just en jobbig upptäckt. Jag biter tydligen fortfarande på naglarna. Det som jag trodde skedde allt mer sällan nuförtiden. Jag har inget som helst minne av att jag har gjort det, men det finns väl synliga bevis om man säger så. Det går uppenbarligen på automatik när oron, nervositeten eller vad det än är, slår till. Jag är för bra på det där. Att oroa mig alltså. Hm, jag kanske är bra på att bita naglar också. Men inget av det är något att skryta om.

På tal om oro. Om jag någon gång får barn kommer jag säkerligen bli en sådan där extremt jobbig mamma som ständigt oroar sig och måste ha stenkoll på allting. Jag känner det på mig. Jag nästan vet det. Det är nog tur att jag inte känner någon barnlängtan. Då hade jag blivit så livrädd för mig själv att jag.. ja jag vet inte vad jag hade gjort. Sökt efter en hjärntvättare på eniro kanske? De här orden skrämmer mig. Barn? Nej herregud. Absolut inte. För mig är det oförståeligt att människor under typ.. 20, kanske till och med 25, kan vilja ha barn. Det finns inte i min värld att man kan vilja det. Men det betyder inte att jag inte accepterar deras val. De får göra precis vad de vill. Jag behöver inte förstå. Men nog verkar det läskigt.

Peace & Love

Nu är jag säkrare än någonsin på att jag ska gå på Peace & Love. Om Håkan Hellström kommer, så kommer jag. Utan tvekan. Dessutom är det enda spelningen i sommar. En sådan chans får man inte missa. Jag har redan missat honom alldeles för många gånger. En gång här, en gång i Falun och två gånger i Stockholm. Det är dags att skärpa sig.

Håkan plus Lars Winnerbäck plus Thåström. Bara de är värda pengarna. För man kan väl inte förvänta sig att Kent kommer? Nej, det kan man nog inte. Det blir kanske bra ändå. Åtminstone med tanke på bandsläppen hittills. Man kanske kan hoppas på att till exempel Markus Krunegård, Hello Saferide och Lasse Lindh också ska komma?

I vilket fall som helst. Jag ska gå.

(Elin S, känns det inte lockande? Det enda vi såg tillsammans 07 var ju Billie. Ett enstaka band. Vinn på lotto, så du kan gå på båda festivalerna. <3)

Det är så tråkigt och trist utan dig

De senaste dagarna har inte jag gjort så mycket mer än att bara vara sjuk. Jobbigt sjuk. Jag har nästan blivit expert på att klaga, när rösten inte brustit och när halsen inte protesterat.

Igår kollade jag på Small Soldiers för att skrämma iväg tristessen. Det lyckades, men den kom tillbaka. Så nu, när tristessen och tröttheten slåss mot varandra, behöver jag tips på vad jag kan göra. Musiktips, filmtips, onlinespeltips, konstiga tips som att kamma mattkanter eller göra pappersfigurer.. Ni fattar vad jag menar.

Men jag vet att jag inte kommer få några tips, så därför ger jag upp direkt och låter tristessen vinna.

Two more years

Ni vet när man återupptäcker musik som en gång varit så underbar, men med tiden har bleknat? Det är precis vad jag har gjort. Two More Years med Bloc Party är plötsligt lika fantastisk nu som hösten 2007.

Jag måste haft feber i öronen 2008.

Måndagsfolket

Idag var dagen då jag tappade bort min mobil. Det stora problemet var att jag var utomhus. Jag letade förtvivlat överallt på en 50 meter lång sträcka, men den fanns inte där. Den var spårlöst försvunnen. Efter att ha finkammat området 10 minuter gav jag upp. Då hittade jag den helt ensam i snön där den låg och frös. Min stackars mobil..

Idag var också dagen då jag ägde på msnspel, eftersom jag hittat en värdig motståndare som inte var världsbäst på fyra i rad. Tack Marcuz.

Idag var dagen då jag vaknade av att telefonen ringde fem i åtta, och jag fick frågan om jag kunde börja jobba klockan åtta. Det är vid ett sådant tillfälle man önskar att man levde i framtiden och att teleportörer existerade.

Idag var dagen då en flaska coca-cola smakade godare än på många månader. Jag hoppas jag inte kommer bli colaberoende. Inte bra för tänderna, nej nej. Tänder är förresten väldigt jobbiga. Jag har alltid tyckt det varit jobbigt att borsta dem. Precis som att jag en gång i tiden hatade att knyta skorna för att det var så drygt.

Jag undrar om jag skulle trivas i en tid då det inte fanns tandborstar eller skosnören. Antagligen inte.

Ord är överflödiga när det ändå inte finns något att säga. Det är då tystnaden är underskattad. Orden kan inte förklara någonting när tankarna snurrar i tusen kilometer i timmen. Jag kan knappt se dem, ännu mindre förstå dem.

We just know that something is lost, but somehow we are lost, lost.

Seven days a week

Ett dygn består av 24 timmar, tydligen är det för få. Varför skulle det annars kännas som att jag har för lite tid? Jag, som den här veckan bara jobbat 20 timmar, tycker att dygnen är för korta. Eller det kanske egentligen inte är dygnen som är för korta. Det kanske är veckans dagar det är fel på. En helgdag extra hade jag inte tackat nej till.

Fast.. sanningen är nog att det bara är jag som är lat. Lite mer tid att lata sig på, och lite mindre arbetstid hade inte skadat. Tyvärr kan man inte leva på att lata sig. Det ger inte särskilt mycket pengar. Inga alls. Att jobba ger mer pengar. Varför måste alltid de jobbiga alternativen vara de vettigaste?

(Ibland vill jag verkligen bara sova mig igenom livet. Varför får jag inte det?)

Happiness was never really our success

Det är onsdag. Den fjortonde. 2009. Tiden går så fort, men samtidigt inte. Tid är svårt att förstå sig på. Ibland går den alldeles för fort, ibland för långsamt. Det finns stunder då jag bara vill döda den, andra då jag vill att den ska stå helt stilla. Det finns ögonblick som är värda att bevaras i all evighet, men våra hjärnor är långt ifrån så avancerade. Minnen är bara dåliga kopior av verklighetens händelser. Det som har varit kommer aldrig tillbaka. Alla bra ögonblick dör ut i samma ögonblick som de kom. Men de dåliga ögonblicken försvinner också, även om de verkar mycket längre.

Tänk om man kunde styra över tiden. Stanna den i en nästintill perfekt tidpunkt och leva så resten av livet. Men det vore nog omöjligt, för inget kan vara perfekt. Inget kan ens vara nästan perfekt en längre stund. Pessimismen finns inuti en. Det finns alltid något att klaga på, trots att man har det bättre än tidigare. Med tiden vänjer man sig hur man har det, och vill ha det bättre. Men vi får inte glömma optimismen som även den gömmer sig någonstans i alla människor. Utan den skulle ingen överleva, det är en sak som är säker. Men skulle vi överleva utan pessimismen? Man söker inte efter en förbättring, om man är nöjd med det man har. Med andra ord är det på sitt sätt bra att vara missnöjd, även om den meningen låter väldigt konstig.

Ingen i världen vill vara olycklig. Alla söker vi efter lyckan, men ingen kommer hitta den fullt ut. Det är så som livet ser ut.

Spotify

Jag vill bara säga att jag älskar Spotify. Det är det bästa som har hänt på länge när det gäller musik. Förut var jag tveksam till det och tänkte "Äh, det är nog inget." Men ju längre tid det gick, desto mer intresserad blev jag. Jag fick en inbjudan till Spotify idag och ja, klart jag blev glad! Nu, några timmar senare, är jag väldigt, väldigt glad. Jag säger hejdå till youtube och hej till Spotify och okända b-sidor!

(Självklart har Youtube sina fördelar. Var ska man annars se musikvideor? Men Spotify är mycket, mycket bättre om man bara vill lyssna på musik.)

Tills hjärtat slutar slå

Tusentals tårar bränner
bakom stängda ögonlock
och hjärtat bultar
liksom i otakt
precis som andetag
i obalans

dunkdunk
dunk
tills hjärtat slutar slå

Hjärtslag
är som musik
som har tappat sin skönhet
Men det är en konst
att hålla någon
vid liv

dunkdunk
tills hjärtat slutar slå

Hjärtat balanserar
likt en misslyckad lindansös
på en millimetertunn lina
som är dömd att gå av

dunk
tills hjärtat slutar slå

Musik non stop

Igår kväll var det dags för grammisgalan. En sak var väldigt förvånande. Att E.M.D vann priset för årets låt. Jag undrar hur det gick till. Det är inte någon bra låt, det är långt ifrån en bra låt. Det har inget att göra med att jag inte tycker om bandet. Låten är helt enkelt dålig och alla andra nominerade hade bättre låtar. Personligen tyckte jag att Markus Krunegård borde vunnit, men hade förstått om de andra, utom just E.M.D, vunnit. Så det är synd. Väldigt synd. Men inget jag kommer lida för i evighet. Dock är det synd om Markus som borde fått något grammis. Jag blev i alla fall glad för att Annika Norlin (Hello Saferide) blev årets textförfattare. Hon förtjänade det verkligen. Texterna är fantastiska.

2008 har varit ett fint musikår, med till exempel Markus, Hello Saferide, Billie the vision & the dancers, Håkan Hellström, The Killers, Kristian Anttila, Lasse Lindh och Navid Modiri & Gudarna. Tack för det.

2008, if I could explain it any better, I’m sure I would.

2008 var året då...

prestationsångesten tvingade mig att plugga
jag blev relativt nöjd med mina betyg
jag fick G i idrott!
jag längtade efter studenten
jag tog studenten och hade en underbar dag
jag hatade att jag tagit studenten
jag lärde mig hata att söka jobb
jag inte fick något annat jobb än ett timvikariejobb
jag träffade fler dagisbarn än någonsin

jag inte visste vad jag skulle göra med livet
jag började funderade på att bli förskollärare
jag ännu en gång kom fram till att jag verkligen inte vet någonting
jag ville bli miljonär och inte vara tvungen att arbeta
att göra något med sitt liv var överskattat och underskattat, samtidigt

kreativiteten försvann och kom igen
jag seriöst började skriva dikter
jag mest läste poesi och bloggar
jag spelade allt mindre datorspel
jag slutade spela piano
shopping var överskattat
såpbubblor var jättefina
tic tac blev mitt beroende
jag blev mobilberoende
jag bytte mobil två gånger
mina pengar nog mest gick åt till att köpa mat

jag upptäckte att Thåström var underbar
en Lars Winnerbäck-konsert ägde alla andra
jag inte var på en enda Kent-konsert
Kents låt M var årets mest spelade låt
Zigenarliv dreamin med Håkan Hellström var den sämsta låten
Jag är en vampyr var årets bästa låt
Markus Krunegård släppte årets bästa skiva
jag upptäckte att Kristian Anttila var trevlig
jag tröttnade på min musik emellanåt

jag träffade bra människor alldeles för sällan
(ni vet förhoppningsvis vilka ni är)
milen verkade vara längre än någonsin
jag lärde känna en väldigt fin person
jag önskade att teleportörer existerade
känslorna åkte upp och ner
allting åkte upp och ner

... allt och ingenting hände