2008, if I could explain it any better, I’m sure I would.

2008 var året då...

prestationsångesten tvingade mig att plugga
jag blev relativt nöjd med mina betyg
jag fick G i idrott!
jag längtade efter studenten
jag tog studenten och hade en underbar dag
jag hatade att jag tagit studenten
jag lärde mig hata att söka jobb
jag inte fick något annat jobb än ett timvikariejobb
jag träffade fler dagisbarn än någonsin

jag inte visste vad jag skulle göra med livet
jag började funderade på att bli förskollärare
jag ännu en gång kom fram till att jag verkligen inte vet någonting
jag ville bli miljonär och inte vara tvungen att arbeta
att göra något med sitt liv var överskattat och underskattat, samtidigt

kreativiteten försvann och kom igen
jag seriöst började skriva dikter
jag mest läste poesi och bloggar
jag spelade allt mindre datorspel
jag slutade spela piano
shopping var överskattat
såpbubblor var jättefina
tic tac blev mitt beroende
jag blev mobilberoende
jag bytte mobil två gånger
mina pengar nog mest gick åt till att köpa mat

jag upptäckte att Thåström var underbar
en Lars Winnerbäck-konsert ägde alla andra
jag inte var på en enda Kent-konsert
Kents låt M var årets mest spelade låt
Zigenarliv dreamin med Håkan Hellström var den sämsta låten
Jag är en vampyr var årets bästa låt
Markus Krunegård släppte årets bästa skiva
jag upptäckte att Kristian Anttila var trevlig
jag tröttnade på min musik emellanåt

jag träffade bra människor alldeles för sällan
(ni vet förhoppningsvis vilka ni är)
milen verkade vara längre än någonsin
jag lärde känna en väldigt fin person
jag önskade att teleportörer existerade
känslorna åkte upp och ner
allting åkte upp och ner

... allt och ingenting hände