Jag gjorde just en jobbig upptäckt. Jag biter tydligen fortfarande på naglarna. Det som jag trodde skedde allt mer sällan nuförtiden. Jag har inget som helst minne av att jag har gjort det, men det finns väl synliga bevis om man säger så. Det går uppenbarligen på automatik när oron, nervositeten eller vad det än är, slår till. Jag är för bra på det där. Att oroa mig alltså. Hm, jag kanske är bra på att bita naglar också. Men inget av det är något att skryta om.
På tal om oro. Om jag någon gång får barn kommer jag säkerligen bli en sådan där extremt jobbig mamma som ständigt oroar sig och måste ha stenkoll på allting. Jag känner det på mig. Jag nästan vet det. Det är nog tur att jag inte känner någon barnlängtan. Då hade jag blivit så livrädd för mig själv att jag.. ja jag vet inte vad jag hade gjort. Sökt efter en hjärntvättare på eniro kanske? De här orden skrämmer mig. Barn? Nej herregud. Absolut inte. För mig är det oförståeligt att människor under typ.. 20, kanske till och med 25, kan vilja ha barn. Det finns inte i min värld att man kan vilja det. Men det betyder inte att jag inte accepterar deras val. De får göra precis vad de vill. Jag behöver inte förstå. Men nog verkar det läskigt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar