Run away with me

Run away with me med Jens Lekman dök plötsligt upp i min spellista och påminde mig ännu en gång om att jag behöver komma härifrån. Inte fly från staden för en lång, lång tid, bara komma bort för en stund. Göra någonting där alla dessa så bekanta platser och människor inte finns. Fly bort från tankarna för några timmar. Det kanske kallas verklighetsflykt. Jag vet inte om det är det jag vill. Jag tror inte det. Jag vill bara känna att jag lever.

Jag åker till Stockholm med Marie om två veckor. Det ligger relativt nära, men det är inte här. Det är något nytt, som jag sett så många gånger förut, men ändå. Men, som Conor Oberst sjunger: Everything it must belong somewhere. I know that now, that's why I'm staying here. Det finns några viktiga skäl till att jag är kvar här. De skälen kanske försvinner en dag. Men just nu finns det ingen annan plats i världen jag hellre skulle vilja bo på. Jag vill bara åka någonstans för att kunna andas litegrann i lugn och ro. Det är allt jag vill.

But you're so young young young

Jag gjorde just en jobbig upptäckt. Jag biter tydligen fortfarande på naglarna. Det som jag trodde skedde allt mer sällan nuförtiden. Jag har inget som helst minne av att jag har gjort det, men det finns väl synliga bevis om man säger så. Det går uppenbarligen på automatik när oron, nervositeten eller vad det än är, slår till. Jag är för bra på det där. Att oroa mig alltså. Hm, jag kanske är bra på att bita naglar också. Men inget av det är något att skryta om.

På tal om oro. Om jag någon gång får barn kommer jag säkerligen bli en sådan där extremt jobbig mamma som ständigt oroar sig och måste ha stenkoll på allting. Jag känner det på mig. Jag nästan vet det. Det är nog tur att jag inte känner någon barnlängtan. Då hade jag blivit så livrädd för mig själv att jag.. ja jag vet inte vad jag hade gjort. Sökt efter en hjärntvättare på eniro kanske? De här orden skrämmer mig. Barn? Nej herregud. Absolut inte. För mig är det oförståeligt att människor under typ.. 20, kanske till och med 25, kan vilja ha barn. Det finns inte i min värld att man kan vilja det. Men det betyder inte att jag inte accepterar deras val. De får göra precis vad de vill. Jag behöver inte förstå. Men nog verkar det läskigt.

Peace & Love

Nu är jag säkrare än någonsin på att jag ska gå på Peace & Love. Om Håkan Hellström kommer, så kommer jag. Utan tvekan. Dessutom är det enda spelningen i sommar. En sådan chans får man inte missa. Jag har redan missat honom alldeles för många gånger. En gång här, en gång i Falun och två gånger i Stockholm. Det är dags att skärpa sig.

Håkan plus Lars Winnerbäck plus Thåström. Bara de är värda pengarna. För man kan väl inte förvänta sig att Kent kommer? Nej, det kan man nog inte. Det blir kanske bra ändå. Åtminstone med tanke på bandsläppen hittills. Man kanske kan hoppas på att till exempel Markus Krunegård, Hello Saferide och Lasse Lindh också ska komma?

I vilket fall som helst. Jag ska gå.

(Elin S, känns det inte lockande? Det enda vi såg tillsammans 07 var ju Billie. Ett enstaka band. Vinn på lotto, så du kan gå på båda festivalerna. <3)

Det är så tråkigt och trist utan dig

De senaste dagarna har inte jag gjort så mycket mer än att bara vara sjuk. Jobbigt sjuk. Jag har nästan blivit expert på att klaga, när rösten inte brustit och när halsen inte protesterat.

Igår kollade jag på Small Soldiers för att skrämma iväg tristessen. Det lyckades, men den kom tillbaka. Så nu, när tristessen och tröttheten slåss mot varandra, behöver jag tips på vad jag kan göra. Musiktips, filmtips, onlinespeltips, konstiga tips som att kamma mattkanter eller göra pappersfigurer.. Ni fattar vad jag menar.

Men jag vet att jag inte kommer få några tips, så därför ger jag upp direkt och låter tristessen vinna.

Two more years

Ni vet när man återupptäcker musik som en gång varit så underbar, men med tiden har bleknat? Det är precis vad jag har gjort. Two More Years med Bloc Party är plötsligt lika fantastisk nu som hösten 2007.

Jag måste haft feber i öronen 2008.

Måndagsfolket

Idag var dagen då jag tappade bort min mobil. Det stora problemet var att jag var utomhus. Jag letade förtvivlat överallt på en 50 meter lång sträcka, men den fanns inte där. Den var spårlöst försvunnen. Efter att ha finkammat området 10 minuter gav jag upp. Då hittade jag den helt ensam i snön där den låg och frös. Min stackars mobil..

Idag var också dagen då jag ägde på msnspel, eftersom jag hittat en värdig motståndare som inte var världsbäst på fyra i rad. Tack Marcuz.

Idag var dagen då jag vaknade av att telefonen ringde fem i åtta, och jag fick frågan om jag kunde börja jobba klockan åtta. Det är vid ett sådant tillfälle man önskar att man levde i framtiden och att teleportörer existerade.

Idag var dagen då en flaska coca-cola smakade godare än på många månader. Jag hoppas jag inte kommer bli colaberoende. Inte bra för tänderna, nej nej. Tänder är förresten väldigt jobbiga. Jag har alltid tyckt det varit jobbigt att borsta dem. Precis som att jag en gång i tiden hatade att knyta skorna för att det var så drygt.

Jag undrar om jag skulle trivas i en tid då det inte fanns tandborstar eller skosnören. Antagligen inte.

Ord är överflödiga när det ändå inte finns något att säga. Det är då tystnaden är underskattad. Orden kan inte förklara någonting när tankarna snurrar i tusen kilometer i timmen. Jag kan knappt se dem, ännu mindre förstå dem.

We just know that something is lost, but somehow we are lost, lost.

Seven days a week

Ett dygn består av 24 timmar, tydligen är det för få. Varför skulle det annars kännas som att jag har för lite tid? Jag, som den här veckan bara jobbat 20 timmar, tycker att dygnen är för korta. Eller det kanske egentligen inte är dygnen som är för korta. Det kanske är veckans dagar det är fel på. En helgdag extra hade jag inte tackat nej till.

Fast.. sanningen är nog att det bara är jag som är lat. Lite mer tid att lata sig på, och lite mindre arbetstid hade inte skadat. Tyvärr kan man inte leva på att lata sig. Det ger inte särskilt mycket pengar. Inga alls. Att jobba ger mer pengar. Varför måste alltid de jobbiga alternativen vara de vettigaste?

(Ibland vill jag verkligen bara sova mig igenom livet. Varför får jag inte det?)

Happiness was never really our success

Det är onsdag. Den fjortonde. 2009. Tiden går så fort, men samtidigt inte. Tid är svårt att förstå sig på. Ibland går den alldeles för fort, ibland för långsamt. Det finns stunder då jag bara vill döda den, andra då jag vill att den ska stå helt stilla. Det finns ögonblick som är värda att bevaras i all evighet, men våra hjärnor är långt ifrån så avancerade. Minnen är bara dåliga kopior av verklighetens händelser. Det som har varit kommer aldrig tillbaka. Alla bra ögonblick dör ut i samma ögonblick som de kom. Men de dåliga ögonblicken försvinner också, även om de verkar mycket längre.

Tänk om man kunde styra över tiden. Stanna den i en nästintill perfekt tidpunkt och leva så resten av livet. Men det vore nog omöjligt, för inget kan vara perfekt. Inget kan ens vara nästan perfekt en längre stund. Pessimismen finns inuti en. Det finns alltid något att klaga på, trots att man har det bättre än tidigare. Med tiden vänjer man sig hur man har det, och vill ha det bättre. Men vi får inte glömma optimismen som även den gömmer sig någonstans i alla människor. Utan den skulle ingen överleva, det är en sak som är säker. Men skulle vi överleva utan pessimismen? Man söker inte efter en förbättring, om man är nöjd med det man har. Med andra ord är det på sitt sätt bra att vara missnöjd, även om den meningen låter väldigt konstig.

Ingen i världen vill vara olycklig. Alla söker vi efter lyckan, men ingen kommer hitta den fullt ut. Det är så som livet ser ut.

Spotify

Jag vill bara säga att jag älskar Spotify. Det är det bästa som har hänt på länge när det gäller musik. Förut var jag tveksam till det och tänkte "Äh, det är nog inget." Men ju längre tid det gick, desto mer intresserad blev jag. Jag fick en inbjudan till Spotify idag och ja, klart jag blev glad! Nu, några timmar senare, är jag väldigt, väldigt glad. Jag säger hejdå till youtube och hej till Spotify och okända b-sidor!

(Självklart har Youtube sina fördelar. Var ska man annars se musikvideor? Men Spotify är mycket, mycket bättre om man bara vill lyssna på musik.)

Tills hjärtat slutar slå

Tusentals tårar bränner
bakom stängda ögonlock
och hjärtat bultar
liksom i otakt
precis som andetag
i obalans

dunkdunk
dunk
tills hjärtat slutar slå

Hjärtslag
är som musik
som har tappat sin skönhet
Men det är en konst
att hålla någon
vid liv

dunkdunk
tills hjärtat slutar slå

Hjärtat balanserar
likt en misslyckad lindansös
på en millimetertunn lina
som är dömd att gå av

dunk
tills hjärtat slutar slå

Musik non stop

Igår kväll var det dags för grammisgalan. En sak var väldigt förvånande. Att E.M.D vann priset för årets låt. Jag undrar hur det gick till. Det är inte någon bra låt, det är långt ifrån en bra låt. Det har inget att göra med att jag inte tycker om bandet. Låten är helt enkelt dålig och alla andra nominerade hade bättre låtar. Personligen tyckte jag att Markus Krunegård borde vunnit, men hade förstått om de andra, utom just E.M.D, vunnit. Så det är synd. Väldigt synd. Men inget jag kommer lida för i evighet. Dock är det synd om Markus som borde fått något grammis. Jag blev i alla fall glad för att Annika Norlin (Hello Saferide) blev årets textförfattare. Hon förtjänade det verkligen. Texterna är fantastiska.

2008 har varit ett fint musikår, med till exempel Markus, Hello Saferide, Billie the vision & the dancers, Håkan Hellström, The Killers, Kristian Anttila, Lasse Lindh och Navid Modiri & Gudarna. Tack för det.

2008, if I could explain it any better, I’m sure I would.

2008 var året då...

prestationsångesten tvingade mig att plugga
jag blev relativt nöjd med mina betyg
jag fick G i idrott!
jag längtade efter studenten
jag tog studenten och hade en underbar dag
jag hatade att jag tagit studenten
jag lärde mig hata att söka jobb
jag inte fick något annat jobb än ett timvikariejobb
jag träffade fler dagisbarn än någonsin

jag inte visste vad jag skulle göra med livet
jag började funderade på att bli förskollärare
jag ännu en gång kom fram till att jag verkligen inte vet någonting
jag ville bli miljonär och inte vara tvungen att arbeta
att göra något med sitt liv var överskattat och underskattat, samtidigt

kreativiteten försvann och kom igen
jag seriöst började skriva dikter
jag mest läste poesi och bloggar
jag spelade allt mindre datorspel
jag slutade spela piano
shopping var överskattat
såpbubblor var jättefina
tic tac blev mitt beroende
jag blev mobilberoende
jag bytte mobil två gånger
mina pengar nog mest gick åt till att köpa mat

jag upptäckte att Thåström var underbar
en Lars Winnerbäck-konsert ägde alla andra
jag inte var på en enda Kent-konsert
Kents låt M var årets mest spelade låt
Zigenarliv dreamin med Håkan Hellström var den sämsta låten
Jag är en vampyr var årets bästa låt
Markus Krunegård släppte årets bästa skiva
jag upptäckte att Kristian Anttila var trevlig
jag tröttnade på min musik emellanåt

jag träffade bra människor alldeles för sällan
(ni vet förhoppningsvis vilka ni är)
milen verkade vara längre än någonsin
jag lärde känna en väldigt fin person
jag önskade att teleportörer existerade
känslorna åkte upp och ner
allting åkte upp och ner

... allt och ingenting hände