Vi träffades liksom på chans, på nåt sätt ramla vi in i varann

Ett ögonblick
då allt bara händer
då allt står stilla
Fortfarande samma sekund
Verkligheten slutar existera
Det är bara du och jag kvar nu
Logikens lagar slutar gälla

Jorden snurrar lite för fort
kanske lite fel
som att den har avvikit
från sin ursprungliga bana
Men jag håller hellre din hand
känner hur jorden snurrar fel
egentligen bara annorlunda
än att släppa taget

När logiken har slagits ut
är allting är svårt att förstå
Speciellt när hjärnan reagerar
med fyra sekunders fördröjning
Precis fyra sekunder
Inte på grund av syrebrist
för dina andetag blir mina
Samma luft i våra lungor

Sekunder krymper inte
för tiden kan inte röra sig
så som avstånd kan
Centimeter kan bli så små
att de inte längre syns
Att de blir ett avstånd
som plötsligt känns

Telefonsvararen

"Jag blir sentimental så fort som det blir morgon eller natt.
Någon har stulit mitt hjärta, ersätt det med en attrapp.
En mekanisk bomb som tickar, hysteriskt mycket.
Det här är ingen kärleksdikt. Jag vet vad du tycker om det."

Navid Modiri kan skriva som ingen annan kan. När hans ord blir till musik blir det något speciellt. Något bra. Ibland obeskrivligt bra. Bara lyssna.

Blä

Jag är bara så trött på allt. Vet inte var jag ska ta vägen, kanske för att det inte finns någonstans att ta vägen. Jag vill ändå inte. Jag vill bara krypa ihop i min säng, gömma mig och aldrig mer komma upp.

Ingen silvertejp i världen kan rädda mig.

Jag längtar inte längre efter tågen som ska ta mig härifrån.
Lars Winnerbäck - Sen du var här

Kristian Anttila

Kristian Anttila, Arenan i Falun, den sjunde november. Jag var där.

Trots det underbara sällskapet som stavas M a r i e, var jag opepp på konsert efter att ha jobbat i alldeles för många timmar så jag ville egentligen bara sova. Men efter ett tag blev jag alltmer peppad! En bit in i konserten var jag väldigt glad och tacksam för att vara där. Smutser var bäst och Lystring sämst, om jag måste välja. Jag hade hoppats på att få höra speciellt Tom Petty, så mitt hjärta och min hjärna slogs om vem som kunde skrika "IH" högst när den spelades. Det var många bra ögonblick under den konserten.

Efteråt var det också trevligt. Jag köpte Anttila-tröjan med körsbär + Harhjärta EP, som jag fick signerad och dessutom fick jag en kram. När vi var på väg ut var Marie besviken för att han inte spelade Benjamin och jag. Det tyckte jag var dumt, så vi gick tillbaka till bordet där Kristian signerade. Jag bad honom sjunga lite ur Benjamin och jag för henne, trots att Marie nog hade tänkt springa därifrån om jag frågade. Några sekunder senare gjorde han det. Efter det var Maries mest använda ord "IH." Jag tror aldrig jag har sett henne så glad, så jag blev ännu gladare.

Sen stod vi tyvärr ute i den dumma kylan ett tag. Jag förstår mig inte på de som säger att höst/vinter är något bra. Jag frös alldeles för mycket. Men precis innan vår skjuts kom, dök någon jag kände igen upp. Fridah, som har en mycket bra blogg! Jag har sett henne på ett par konserter förut, men inte vågat säga hej. Tredje gången gillt! Så kan det gå på en popkonsert i Dalarna. Men vad jag vet, så blir det inga fler på ett tag. Det känns rätt dött i konsertväg den närmsta tiden. Synd. Helst av allt skulle jag vilja att Kent åkte ut på turné, men chansen är väl ungefär noll.

Jag får nöja mig med att idag är en sådan dag då jag verkligen har tid att lyssna på musik. "Vi var som körsbär, körsbär. Fallna och pallade, men vi var två."

Perfekt defekt (ni behöver inte förstå)

Jag är egentligen
bara en liten betydelselös del
av en stor folkmassa
som består av
sex miljarder människor
som är utspridda
överallt och ingenstans

Vi må vara individer
men de ofrånkomliga
förlusterna
som ständigt räknas
i människoliv
kanske inte betyder så mycket
för världen ändå

För vi kanske alla är
som en pusselbit
som kan ersättas av en ny
Det går nog
bara man tar i

Verklighetsbilden
kanske krossas lite grann
då bitarna antagligen
inte passar perfekt
Men vad gör det
i en verklighet
som redan är defekt?

Allt är förgängligt
så vem ska minnas oss
i en värld som är
perfekt defekt?

<3

Att räkna vänskap i månader är skrämmande, när den betyder mycket mer än den borde med tanke på tiden. Men jag gör det ändå, utan att veta varför. Kanske är det något speciellt med att skrämma sig själv så att man känner att man lever. Finns på riktigt. Har ett liv. Att allt inte är en illusion. Om det är en illusion och jag börjar tänka, så upptäcker jag att jag är illusionsrädd. Annars passar nog ordet livrädd ganska bra.

Någonting eller kanske ingenting

Jag ber om ursäkt för bristen på inlägg i den här bloggen. Men orden hittar inte ut, som att de inte kan fastna på skärmen. Eller så börjar problemen redan innan. Jag kanske helt enkelt inte får ordning på orden i hjärnan. Tankarna kanske bara snurrar runt som en virvelvind. Eller så sitter de fast som de nya affisherna på min garderob och vägrar släppa taget. Men affisherna lossnar ibland, det kanske tankarna också kommer göra. Jag vet faktiskt inte.

Den här dagen är snart slut. Jag vill inte det. Jag vill dra tillbaka tiden några timmar och skrika "stopp!" för att sedan hoppas på att ord som timmar och minuter slutar existera. Hoppas på att tiden slutar gå. Men jag vet att det aldrig kommer bli så. Och jag vet att det inte heller finns några tidsmaskiner i världen som fungerar. Jag kanske borde uppfinna en, eller två.. för säkerhets skull. Men jag kommer aldrig någonstans, inte längre än till i stort sett outvecklade tankar. Så ögonblick som har varit kommer aldrig mer tillbaks. Jag önskar det vore så, för det här var en bra dag. Jag vill bara höra dina hjärtslag.