Happiness was never really our success

Det är onsdag. Den fjortonde. 2009. Tiden går så fort, men samtidigt inte. Tid är svårt att förstå sig på. Ibland går den alldeles för fort, ibland för långsamt. Det finns stunder då jag bara vill döda den, andra då jag vill att den ska stå helt stilla. Det finns ögonblick som är värda att bevaras i all evighet, men våra hjärnor är långt ifrån så avancerade. Minnen är bara dåliga kopior av verklighetens händelser. Det som har varit kommer aldrig tillbaka. Alla bra ögonblick dör ut i samma ögonblick som de kom. Men de dåliga ögonblicken försvinner också, även om de verkar mycket längre.

Tänk om man kunde styra över tiden. Stanna den i en nästintill perfekt tidpunkt och leva så resten av livet. Men det vore nog omöjligt, för inget kan vara perfekt. Inget kan ens vara nästan perfekt en längre stund. Pessimismen finns inuti en. Det finns alltid något att klaga på, trots att man har det bättre än tidigare. Med tiden vänjer man sig hur man har det, och vill ha det bättre. Men vi får inte glömma optimismen som även den gömmer sig någonstans i alla människor. Utan den skulle ingen överleva, det är en sak som är säker. Men skulle vi överleva utan pessimismen? Man söker inte efter en förbättring, om man är nöjd med det man har. Med andra ord är det på sitt sätt bra att vara missnöjd, även om den meningen låter väldigt konstig.

Ingen i världen vill vara olycklig. Alla söker vi efter lyckan, men ingen kommer hitta den fullt ut. Det är så som livet ser ut.