Sjukhusminnen

Ni behöver inte läsa, men jag behöver skriva.

Jag plötsligt att tänka på när jag låg på sjukhus, på grund av en blindtarmsinflammation som ledde till brusten blindtarm. Det är över sex år sen nu. Jag var tolv.

Anledningen till att jag kom att tänka på det var att jag började tänka på halsmandlar. Det är inte direkt sådant jag tänker på varje dag. Men ordet dök upp i mitt huvud och jag fick upp det enda minnet jag har med såna. Någon som låg på sjukhuset samtidigt som mig hade opererat bort halsmandlarna och han eller hon fick glass. Det fick jag också om jag ville, så jag behövde inte vara avundsjuk. Jag tror till och med att jag åt en glass eller två, när jag väl hade börjat äta igen. Jag förstår inte varför jag minns just det. Onödigt minne.

Jag minns första gången jag lyckades ta de tio stegen till toaletten. Jag minns inte hur lång tid efter operationen det var, för jag sov i stort sett hela tiden tiden. Men jag skulle gissa på att det var ett par dagar. Det var fruktansvärt jobbigt att bara sätta sig upp i sängen. Det var ännu jobbigare att komma ur sängen. Det var om möjligt ännu värre att ta de där stegen. Kanske ska tillägga att jag hade hjälp av två personer hela tiden. Till och med när jag skulle sätta mig upp.

(Jag minns också att min pappa och hans sambo kom dit. Det uppskattades inte. "Tänk att jag ska vara nära döden för att han ska kunna hälsa på mig" var tanken som flög genom huvudet när jag kommit hem. Det här är bara en parentes, för jag vill inte skriva något mer om det, så det glömmer vi.)

Det finns många saker att oroa sig för. Jag har en blindtarm mindre än vissa andra, ingen alltså. En sak mindre att oroa sig för. Fast jag har fortfarande halsmandlarna kvar. Men allting kanske inte behöver gå fel.