Konstig och läskig situation

Idag träffade jag en 25-årig man på biblioteket, som plötsligt kom fram och började prata med mig. Efter några enstaka minuters konversation frågade han om jag var gift eller hade pojkvän. Svarade självklart nej, men ångrade mig direkt. Om jag hade svarat ja hade han kanske lämnat mig ifred. Men jag kunde inte ångra mig och säga "Just ja... eh, glömde bort det, jag har visst pojkvän, typ." Han hade utan tvekan förstått att det var en lögn.

Det verkade helt klart som att han ville ha flickvän. Han ville dessutom ta en kaffe, eller åtminstone träffa mig igen. Aldrig i livet att jag ville det eller ens ge honom mitt nummer. Jag försökte få honom att förstå att vi kanske inte hade så mycket gemensamt. Han hade lite problem med det svenska språket, och fattade inte först vad jag menade. Jag lyckades inte övertyga honom om att vi inte borde träffas igen. Då blev det lite jobbigt.

Jag ville bara därifrån, utan att behöva ge honom mitt nummer eller något sånt. Då fick jag en idé. Skickade "Ring mig NU" i ett sms till Marie, eftersom hon alltid håller koll på sin mobil. Några sekunder senare ringde det. Jag svarade, lurade i främlingen att det var min flickvän, att jag var tvungen att gå, men att det var trevligt att träffa honom. 3 lögner i en och samma mening, men jag kom undan. (Tack för att du räddade mig, Marie) Om jag träffar honom igen kommer han tro att jag är upptagen. Jag blev räddad för stunden och den närmsta tiden. Perfekt.