Minnen för livet

I tisdags var jag i min gamla skola en stund, bara tio minuter eller så. Det kändes konstigt, för jag har så otroligt många minnen därifrån. Nu går jag inte där längre, den tiden är över. Men när jag såg allting igen insåg jag hur mycket jag saknar det.

Jag tyckte om skolan, men efteråt har jag kunnat uppskatta de tre åren på ett annat sätt. Ett bättre sätt. Självklart var skolan jobbig, men jag trivdes och hade bra människor runt omkring mig. Jag saknar den, trots läxor, prov och så vidare. Det känns som att vissa jobbiga minnen kommer blekna. Men när det gäller de bra minnena, så är de nog minnen för livet.

Jag saknar K3, den bästa klassen som någonsin har funnits. En klass som inte längre existerar.