Filosofi från Ninni

Hej kära medmänniskor.

Som ni nog vid det här laget har insett (om inte annat på grund av titeln som tydligt säger att det här är ett gästinlägg), så är det Ninni här. Jag brukar vanligtvis skriva på ett annat språk och en annan kanal, den här.

I alla fall, idag hade jag tänkt ta upp ett ganska stort ämne, fast i litet format. Så litet som jag nu kan göra det. Ämnet i fråga är kärlek, inte av den sorten som man har till mat (se Emno och blåbär), till djur (se Jojoboo och tröjkatt) eller till saker och ting (se yours truly och FF-serien), eller ens till något så underbart som den återkommande musiken (se alla tre tidigare nämnda). Nej, kärleken jag pratar om är den mellan två människor. Villkorslös kärlek, total acceptans, och en känsla av samhörighet som är svår att beskriva ens för de största av skalder. Antingen kärlek som i kärlek, eller som kärlek i vänskap, men oavsett vilken av dem så innehåller dem de tre leden.

Jag ska speciellt fokusera mig på kärleken i vänskapen just nu, eftersom det är just den jag delar med vår kära bloggägare. Jag har under en himla massa år försökt komma underfund med hur andra människor kan älska mig, när jag inte älskar mig själv. Jag fullständigt ratar mig själv, och det vet jag att merparten av världen gör mot sig själva också. Om man inte ser ner lite på den man är eller var så bör man se igen, lite noggrannare, och börja tänka över sina värderingar, för då är det något allvarligt fel på en. I vilket fall som helst har jag funderat och funderat, dag ut och dag in, och jag blir inte klok på det. I slutändan har jag lärt mig att acceptera det, att andra kan älska mig trots att jag inte gör det, men jag kommer nog aldrig sluta leta efter en logisk förklaring efter även mina mått.

Vad min poäng i denna lilla filosofering var, är att en hel del av mina närmsta vänner inte älskar sig själva. Ja, knappt tycker om sig själva, om ens det. Och jag vill att de ska veta att oavsett om de förstår sig på det eller inte så kan de i alla fall göra som jag och komma till en acceptans mot det faktum att jag, efter allt, älskar dem precis som de är. Men det är inte bara er, mina närmaste vänner, som jag älskar villkorslöst (och detta kommer nog chocka de som känner till min hatiska, brutala sida). Alla förtjänar att bli älskade, oavsett deras utseende, religion, sexualitet, kön eller personlighet (det finns dock undantag på den sista punkten där. Bland oss finns det alltid några rötägg). Därför tänker jag avsluta detta gästinlägg med en simpel mening som ändå kanske kan betyda något, för någon, någonstans.

For what it's worth, I love you.